Brobergaren

Alex Bengtsson skriver om att han
"snyftar sig Storgatan fram"
och jag snyftade mig Storgatan fram
för en timme sedan efter att ha
ätit frukost på McDonalds.

Jag blir alltid besviken på McDonalds,
allt ser så gott ut på bilder,
mättande och smakar alltid
likadant, feta och hemska,
sen ligger ju all sallad i knät,
och de hade dränkt min
Cheeseburgare i salt idag.

Sen gick jag på Storgatan, snyftade
av ensamheten i en liten stad
fylld av tegel.

Jag tänkte, jag ville och jag saknade
att tejpa knät, löpa tills jag kräks och
komma hem med vätskebrist för att
kunna hälla i mig några langade öl
förmycket på en Frillesåsfest någonstans,
cykla hem när ögonen inte orkar
hålla kvar det salta vattnet länge till.

Jag brukar cykla hem, det börjar bli
min grej nu och Alex Bengtsson har även
skrivit om att "köra rakt in i närmaste porrfilm"
och det har jag gjort, det var en plats
långt bort från det som kallas ömhet
och kanske en plats långt bort från
den jag är, då jag alltid har avskytt sex
utan känslor.

Det var skönt, det var bra
och jag ångrar mig inte

ännu.

Nu ligger jag här, lyssnar på
Håkan Hellströms falska falsetter
och han sjunger mina tankar om att

du kan få mig så lätt.

Katrineholm är en stad av texter,
felmonterade texter i ett tegelsamhälle.
För Joakim Thåström sjunger om sjuvåningshus,
här är sjuvåningshusen där folk röker braj
på balkongen.

Och här är Storgatan, fel Storgata och
det är ingen som får mig så lätt,
inte en enda jävel fastnar helt
efterson Katrineholm är
långt borta.

Men att köra rakt in i närmaste
porrfilm, det är att leva här
drömma här.