Brobergaren

Det var någonting mina ögon hostade ur sig
Ett samlag av ord, ingen hörde,
En fras

Att nu kan du få mig.
Ingen kyss, men en blick som förförde
När busshållplatsen frös utan en kur av glas.

En TrorSigKärlek,
En kärlek som tror sig existera
Bortom blygförklarad kropp,
Genom stående morgonkvistsnopp
& ett drömbetonat hopp.

Spottat ut portionssnusen
I tron om ett busshållplatshångel
Medan regnet piskade våra liv,

Viljan att värma händer under blusen
Togs över av ett nyblivet kärlekskrångel
Och stenhårt underliv.

Hjärtklappspropaganda
När man sitter vid fönstret och glor,
Tänker på Fjärås ingenmansland.

Underarmpropaganda,
Jag känner en tjej med dildo i handen
Hon har en ingenmanslem,

Inte en jävel bryr sig
Om kåthetsvansinne
Och befruktning av gummipåse,

Nej, inte en jävel bryr sig
Om hur jag mår här inne,
När jag bär hem öl i en papperspåse.

För jag har en TrorSigKärlek,
En kärlek som tror sig kunna växa
När käften aldrig öppnar sig för solljuset
När ögonen dränker den med havsbruset
& tungan bara pillar upp portionssnuset.

En kärlek som tror sig
Jag har
En TrorSigKärlek,
En kärlek som tror sig vara äkta

En kärlek som tror sig
Jag har

En TrorSigKärlek
Med uteblivet mjukhångel
Och busshållplatskyssar.

Min kärlek till dig.

Du säger att vi snart dansar
högt över Frillesås tomhet tillsammans,
det något du svär på.
Det tär på ditt inre
falskflödande blodomlopp.

Men jag går hem tidigt ikväll
har ju delat ut mitt hjärta
som brödsmulor åt skotorna.
Gatorna jag lämnat förr
med nybakad lös
och bristande eufori.

Hela Frillesås slocknar utan tomrum
du falskhånglar bort det
med någon annan ikväll,
ikväll gick jag hem med en nybakad lös
i tomrummet du aldrig såg växa.

I min mun fuktas under-läppen-tobak
av en och annan langad fulöl.
Bakom mina torra läppar
brottas tungan med något annat
än tungkyssar.

Inget bultar innanför
mina färgglada boxer-shorts.
hjärtat pumpar ut blod,
flod av tankar rinner längs mina kinder
ner via en hals utan sugmärken.

En blyghetsförklarad tystnad
kan kännas som mils avstånd,
när ihopklistrade läppar aldrig möts,
aldrig viskar i öron.

Men jag går hem tidigt ikväll
har ju delat ut mitt hjärta
som brödsmulor åt skotorna.
Gatorna jag lämnat förr
med nybakad lös
och bristande eufori.

Buss 732 tar känslan
om mils avstånd
till en obäddad säng
vid löfta å,
den tar känslan
till verkligheten.

De som sitter längst bak i bussen
skrattar alltid åt de vingliga,
åt de som spyr ner golvet
och åt de som aldrig hittar hem.

Buss 731 från Onsala
för linje 732 till Frillesås korsväg
och en stupfull nedförsbacke mot löftaå.

Låt mig sitta vaken i fönstret i natt,
skruva upp musiken
för jag vill försvinna,
försvinna inåt och hitta mig själv.

Hånskratten bet aldrig tillräckligt hårt
för att jag skulle försvara,
jag sa idioter tyst för mig själv
och skämdes på deras bekostnad.

Han-måste-vara-bög-snacket om de som får tjejer,
bakre raden är fylld av fylle-logikens tankar
och jag brydde mig inte,
för jag hånglade aldrig upp festens snyggaste brud.

Jag tog buss 731 från Onsala
för linje 732 mot Frillesås korsväg
och en stupfull nedförsbacke mot löftaå.

Satt i fönstet med högsta volym
av Thåströms nedknarkade röst,
vände mig inåt
svaldes av mitt kranium.

De som sitter längst bak i bussen
skrattar alltid åt de vingliga,
åt de som spyr ner golvet
och nästa gång är de inte längst bak,

utan hinner inte med bussen.

Blåklintens blad är
högerhänta medgångssupportrar
som byter åsikter
& laguppställningar
för att få resultatet
på sin sida.

Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger.

Som ett huligangäng,
kidnappar och förlåter,
dräper och skyller ifrån sig
på mångkulturen,
för blåklintens blad de,
de står för minskad brottslighet,

säger de,
hörde vi.

Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger.

Blåklintens rötter är ökända,
men nya från dag till dag.
För att passa in kravet
att av solrosfrön
kommer blåklintar,
att lämna dina rötter,

säger de,
hörde vi.

Blåklintens män plockar blomblad,
vartannat sprucken fasad
vartannat rakad skalle.

Blåklintens blad håller stjälken i balans,
runkandet sker med vänsterhanden
för att höger aldrig vill slita,
blåklintens blad plockas långsamt

visa ut
eller bli Svenskhet
visa ut
eller bli en otalad Svenskhet,
någon regel osagd.

En blombladsarm mot himlen
med ett asiatiskt tecken för sol
tatuerat på armen
säger Jimmys mannar att
nazister inte existerar i blåklintsverksamheten,
skådespeleriet

Kanske Svenska stenkastare
också får tugga skit
i media-samhället,
för alla vet vilka som kastar mot bussar
i Frillesås centrum.

Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger,

kommer aldrig att bli av
i Sverige,
kommer aldrig bli av.

Lägger aldrig papper i toaletten
innan jag skiter
för att dämpa fallet,
slippa fukten.

Men jag lägger kuddar i sängen
innan jag somnar
för att vila mitt huvud,
för att försöka torka fuktiga kinder.

Har ingen bröstkorg
att vila mig på,
har ingen kärlek
att ramla bort från.

Lägger aldrig madrasser på trottoaren
innan en tidig hemfärd,
lika bra att ramla hårt
fumla bort
mot inåtvända ögon,
åt minnen av någon.

Men jag lägger mig i allting
jag ångrar efteråt,
för en Frillesåsfylla och
en dag i hopplöst hopp.

Har ingen dröm
att sikta på,
har ingen dröm
att förlora.

Men jag lägger mig ner,
somnar om

för att ge mig fan på

Jag går fram och tillbaka mellan träning och hem, varje jävla gång nu för tiden. Lika förbryllad och stum varje gång jag går hemåt genom Frillesås gatlyktsljus och mörka buskage. Skuggan, vem fan är det egentligen? Den springer om mig efter varje gatlyktas ljus, som om vi utförde intervalllöpning med Stocken-Arne i backen till vattentornet i Landa.

Skuggan springer fan om mig,
löper som en Kenyansk maratonlöpare,
löper, springer, löper, springer
och försvinner så fort det blir mörkt, gömmer sig under mig eller använder Pythagoras sats genom att gena någonstans vid kurvan där borta vid Lantmanna och grönsaksaffären.

Ibland tänker jag, jävligt tyst för mig själv, varför skuggan finns där när ingen annan gör det. Ibland önskar man att den inte vore stum, döv, blind och en okänslig typ. Men den finns där nästan alltid, för mig och för alla andra. Den finns där när ingen annan vill kliva omkring med en typ som mig bredvid, bakom eller framför.

Ibland önskar jag att den kunde sexuellt utnyttjbar vid porrkluvna ögon och träningsvärk i högerarmen. Alltid i högerarmen för att göra klart för mig att även högern ska bli tvingade till slitage och svett för att skjuta vitt kladd och njuta av livet som en rörläggare med slitna knän och ölkagge. Men egentligen, i ärlighetens sjuka namn, så önskar jag mig inte en sexuell njutning vid ett påspännbar och villig skugga.

Egentligen vill jag vet vem som kommer hem först och vem som faktiskt vinner intervall-löpningarna till slut.



Fast mitt riktiga egentligen borde jag skriva här och nu. Så jag får fan göra det, lite längre ner. Alldeles strax kommer det.

Egentligen är jag bara en kille som är ute efter kärlek, men jag tycker skugg

Orka skriva en hälsningfras, ni ser inte att jag vinkar ändå.

Med mina ögon vända in mot mitt kranium och tankar som har någon sorts diskodans, helvilda diskodansande tankar.
Och det hjälper inte att skrika ut tankarna, inte heller att spela fotboll med tankar dansandes. Eftersom fotboll en gång i tiden var mitt vis att lugna ner mig genom att springa bort en galenhet i positiv anda av eufori, eller kanske till och med tackla stenhårt av en ilska jag inte vågat ta ut i min privat-Kevin.

Ja, eftersom fotboll var så känsloladdad för mig så känns det just nu helt sjukt. Jag har varken lycklig eller olycklig kärlek att ta ut och dessutom en försvunnen motivation till mitt lag pågrund av halvtaskig hantering av mina springvänliga ben och en vilja att göra det bästa. Det känns helknasigt, vrickat är ett bra ord, men utan fotbollen och utan känslor i krig så flödar tankande bakåt och jag har ingenting att sikta på.

Nu ljög jag, jag har en blyghet och ett krig mot blygheten att sikta på att få bort från näthinnan och mina jävligt torra läppar. Jag har även ett orealistiskt sikte att delta i Poetry slam, läsa min poesi inför antagligen hur många som helst. Men min förmåga att hantera en scen, att erövra publikens hjärtan och tårkanaler är inte lika fantastisk som Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms. En käftblyghet och en blick mot golvet gör inte en enda kvinna attraherad eller fruktansvärt kåt, inga Tyska läderbögar lär springa efter mig heller.

Därför är mitt mål att träna bort min blyghet, inte hamna i samma nervositet som sist jag läste poesi inför publik när min kära väninna Anna tillsammans med ett packe fina människor hade bjudit in en blivande förebild och jag gjorde bort mig. Det där blev en pinsamt lång mening, men jag hoppas att ni förstår mig ändå, jag flödesskriver utan manus och har ingen tanke på att bli den där blondin-bla-bla-blas arvtagare.

Jag är en annans arvtagare, när jag slutat kolla ner i marken och gömma mig. Gömma mig bakom mig själv som en skitunge gömmer sig i garderoben efter att krossat morsans vas hemma. Jag har fan inget sminka att dölja mitt ansikte med, utan ska fläka ur mig en nakenhet ur min käft. Skrämmande, men om jag lyckas så ska det kännas som oskyddat samlag med en man älskar. Både för mig och publik.

När jag hanterar mig själv, accepterar läget och klarar av en scen. Då ska jag läsa upp en poesi som inte är fylld med försök till den tråkiga överklasspoesin*. Utan dikter av sann jävla Frillesåsare, okomplicerat och så naket att folk ser mitt klockspel trots duntäcke och långkalsonger.

Men fotbollens omotiverade inställning ska inte drabba mig i det här med, här är jag min egen tränare och kan matcha mig så hårt som möjligt. Inga mesiga intervall-löpningar i fem minuter och kalla det fys. Uppförsbacke i vått grus, intervaller i en timme och styrketräning ska det bli, inför nästa säsong i fotbollen.

Men inför Poetry Slam, det här året eller nästa, så ska jag fan dansa disko med mina tankar. Ska inte låta de dansa ensamma och brottas med problemen som de aldrig vetat funnits.

Jag är en arvtagare till en förebild, inte längre en falskt dröm-påhittad efterträdare till Håkan Mild. Utan en arvtagare till en expo-skribent och föreläsare, en poet.

Med vänliga hälsningar Kevin "den korta målvakten i långkalsonger" Broberg.

I Kungsbacka kommun råder tystnad
från alla som tänker "helvete"
om någonting eller
om sig själva.

Det enda som hörs nu för tiden
är första-fyllansnacket i korridoren,
vem som fick sin köttbatong att fylla
en redan för full tjej
på en fest någonstans,
överfylld men ingenting uppfyllt.

De skär sig för att synas,
deras såriga armar skriker
för att de är sårade inuti.

Det enda som hörs tillbaka
är orden som kliver,
som klampar ner ärrade armar
mot en total-botten.

Vi ser bara på som jävla sadistfittor.

Konstgräs i Frillesås är redan ett bortglömt krav,
det hjälper inte att politiker beter sig som Gud,
att de har maktstämpeln i pannan
för att kunna sadist-skratta bort oss ungdomar
från Frillesås city, från FFF.

De dricker säkert kaffe för skattepengar,
rullar skinn till gratisporr som katolska präster eller
får brevlådan fylld av skit.

Men vi fegar ur,
det räcker inte att de ser oss,
de ser oss.

Men vi hörs inte,
utan den massiva Jesus-propagandan
hade Frillesås varit utdött,
en Jesus-propaganda gav oss röda dagar
och en anledning till att få problemen
bortglömda av langad öl,
oftast pisseöl.

Frillesås lever efter varje studiebidrag.

För en gångs skull skriver jag nu någonting annat än patetiska dikter om kärlek, erektion och missnöje. Här kommer lite flödestänkande om all skit, om hur jobbigt vissa delar av ett liv är och hur jag upplever det.

ät.

Här om dagen fick jag ett fruktansvärt magknip, kändes som om jag antingen skulle behöva använda magmuskler och ringmuskeln för att trycka ut en 150 kilo tung reptil från år 2000 före "mannen som aldrig funnits" eller att alla händelser i mitt liv skulle fläkas ut genom min stackars och förskräckta ändtarm.

Allt började med att jag behövde kissa lite med min köttbatong, så jag öppnade gylfen och kissade rakt ner i vattnet (så att det lät ganska mycket, gillade det). När jag hade kissat ut hälften av det urin som legat och tryckt i min blåsa så hugg det till, som en superhjälte som slår en ond goblin som vill ta över världen - SMACK! - så satt jag ner, tryckte med all kraft jag hade att ge för att krama ut bajspluggen.

Efter fem svettiga minuter fick jag ut den. Lättad över att det värsta var över, besviken över att det enbart var en liten rund rackare som suttit som en jävla vinkork i mitt anus och jag var kallsvettig när resterande avföring var rinnande, precis som om jag kämpat för att skjuta iväg en champagnekork i fem minuter och sitter och häller ut allt det goda.

Det tog en halvtimme, fyrtio minuter att bli skitnödig igen - Härlig arbetsdag, allt innan frukost.

Även jag inser att jag är en sjuk herre på sjutton år, även ni vet.

En annan händelse som jag råkat ut för den senaste tiden är ögonkastad kärlek, som jag nämner i dikter med spridda skurar som en dyngspridare på en stockenåker.

När fan vet man egentligen om man är kär, eller bara är intresserad?
Vilken av alla mina kronologiska sjukdomar bestämde att jag skulle vara osäker, blyg och tråkig varje gång jag inte vet ifall jag är kär eller bara gillar?

Och gud, du som inte finns där uppe och du som skapat rasism, fascism, down syndrom och springmask, kan du förklara valet du gjorde när, hehe, du kastade in två blåa ögon med inbygd blyghet och som har en tendens att hellre se ner i marken än att se på jordens vackraste kvinna?

Dessutom spelar det ingen roll vilken färg ögonen har, jag ser ju inte den färgen likt förbannat. Men ändå värt, eller någonting liknande.

Åter till ämnet kärlek vid ögonkast. Det finns en tjej jag knappt känner, tänker på henne ganska ofta men vill egentligen bara bli kär, eller veta om jag är det. Är jag det inte -  vill jag inte tänka på henne, men ibland kan man inte göra någonting åt saken.

Jag skulle aldrig kunna kyssa henne
aldrig kunna säga att hon är den enda
eller kunna ösa lyrik över hennes sätt att vara
hennes utseende eller mina känslor.

Om inte hon tar det steget före mig, vinner rädslan av att få nobben eller känna att "fan, jag är inte kär" och ändå inte kunna sluta kyssas, ösa lyrik eller dylikt, den jävla rädslan dansar runt i mitt huvud - naken är den också, helvete.

Det fungerar bara inte att ta första steget, speciellt inte om man är osäker på vilka känslor min kropp sänder ut från mitt hjärta och runt i mina ådror och hela vägen upp till ett tomrum, även kallat hjärna. Hjärnan sitter i huvudet på de flesta människor.

Lite tankar, tänkte även lägga in en kontaktannons.


Men jag sket i det, fungerar inte på en blogg vad jag vet.

Godnatt.

Som ett sömnigt tåg
går vi hem ikväll,
vi kurar ihop oss
under molntäcket
i förhoppningar om en himmelsäng.

Du sprang om mig
efter varje gatlykta,
vi lägger oss ner, vilar på
vallersviks sanddynor,
drömmer samma drömmar,
men aldrig om varann.

Vi plockar blomblad, från samma blomma
ställer frågor om lottokärleken
kanske liggandes på Hasse i Himlens
blombädd, vilsna och tagna
av samma person
när vi delar dröm.

Som om du retas med mig
pekar du på den stjärna
jag pekar på, nu.
En stjärna man får ta ner,
en stjärna som togs ner på jorden
innan den kom upp på himlen.

Med havrekuddar
under våra huvuden, så tänker vi
tänker vi på hur solen orkar
skina som ingen annan,
hur hon skiner som ingen annan och
varför du aldrig pratar,
aldrig ser och aldrig lämnar.

Du finns vid min sida,
när hon är någon annanstans,
du jagar mig förbi gatlyktorna vid Shell
men så fort jag släcker lampan
försvinner du.




Om skuggor ändå kunde prata.

Mitt hjärta pumpar runt förhoppningar
i mina ådror flyter du
genom hela kroppen,
som en jävla blodförgiftning
om sömnlösa nätter.

Vintern har slukat alla blommor,
det blir ingen lottokärlek
att plocka blomblad om.

Ur min aorta rinner rött blod,
ur min aorta hånglar du du upp mig
som en fem minuters fyllekärlek
utan alkoholhalt magpump,
som vi dricker upp den sista mjölken,
dagen innan bäst före
för att vi bara gör det.

Mitt hjärta pumpar runt en demokrati
i mina ådror flyter du
genom ett ingenting,
som en jävla dagdröm
där majoriteten av två parter
säger ja, förhelvete.

Vintern har slukat alla blommor,
det blir ingen lottokärlek
att plocka blomblad om.

Vi sliter av varandras ögon
kastar oss i sängen
låter våra tungor smaksätta
varandra, ett mjukhångel
och inser skillnaden mellan
ögonkast och naket.

Du säger att du aldrig hört
regnet slå mot fönstret
att du aldrig sätt vinden
blåsa träden nakna,
du säger att du aldrig längtat
bort från ensamhetskramandet
av av kuddar under ett täcke.

En kärlek, ett blås
en kärlek, ett lås till
förhoppningar om någon.

Jag säger att jag alltid känt
hur regnet piskar mina kinder,
hur vinden blåser genom kläderna,
jag säger att jag bär en sten
utan destination
till en plats långt bortom

falska tjejer
tunga stenar
motgångsgrejer
tungan skenar
ensam ikväll
vallersviksfester
en tom San Miguel
ett könsorgan utan värdiga gäster
kanske ses vi hos dig.

En kärlek, ett bröd
en kärlek, ett tugg
av det goda, en ett hugg i hjärtat.

Vi säger att vi älskar varandra
fast vi bara ögonkastar
bort våra kläder,
vi bara ögonkastar känslor av
händer innanför svetten.

en kärlek, ett brutet löfte
en kärlek, en gud aldrig visar sig,
ett löfte som aldrig visar sig,

vi går oknulllade hemåt,
vi går hemåt igen.

Gud pissar mitt ansikte,
smygfiser ut vindar och
doften av väröbruk
följer mina steg och
ditt leende förgyller insidan

kranium,
tankar
och snuset börjar rinna.

Gud urinerar ut
en bitterhet skottsalva,
latexbeklädd piskar han
mina kinder röda,
Per på Tv4 kallar det måttligt
när jag regnar bort i

höstnakna träd,
en fylld tomhet
och snuset börjar rinna.

Gud kliver in
för att kunna kliva ut,
efter att ha stått och stampat
in dig innanför ett

kranium,
tankar
och snuset börjar rinna,
det ger jag fan i,

sväljer rinningarna
och du ligger vaken
i ösregnet,
samma pissande slår mot ditt fönster
som mot mina röda kinder,
samma piskande vind blåser igen
drömmar om att

jag ligger vaken
du ligger bredvid med slutna ögon


att se ett allt,
ett oss
ut genom

kranium,
tankar
och ögon börjar rinna.

Öppet fönster och
frusna tår när
vindarna från havet
sjunger en godnattvisa
träden dansar.

Din kind mot
min axel och
likt träden tappat
sina gyllene löv,
ligger du osminkad
en påklädd nakenhet.

En leende andedräkt,
doft av kyssvänlighet och
en andedräkt som doftar
kurragömma bakom
två hopslagna käkar,
någon form av vacker tystnad.

Vi är kanske inte de som får
varandras hjärtan,
i slutändan enbart en kyss,
en drömskapande kyss
av vi som kanske inte blir
ett oss.

Midnattsgatorna
och jag lyssnar på
min egna andedräkt,
inte en jävel utomhus
och jag pissar
bakom Hilco.

Middagsskatorna
och de vräker bort
min tystnad,
varenda jävel tar bilen
till Konsum när jag
tänker på dig.

Går omvägar,
vill inte hindra stressade
BMW-killar som bara
vill genom oss,
genom Frillesås och de
har varken blinkers eller
hastighetsmätare.

Går omvägar,
för att kunna tänka på dig
några minuter mer
för dina ögon
i mitt huvud,
dina ögon gräver
kindgropar och jag visar tänder.

Och jag går omvägar
av ren tankspriddhet,
omvägar runt om
midnattsgatornas
ensamhet och
middagsskatornas
skrik.

Du bara står,
väntar på något,
väntar på någon.

Din lilla skit.

När träden släpper
löv, gyllene, ner
mot skatorna
knackar hösten
aldrig på dörren,

den bara kliver på,
ser sig i spegeln
tar sig för givet.

Spårvagnar knôkade
med morgonens
färdigspeglade och
inplastade.

Spårvagnarna
har alltid
grönt ljus vid
Haga, ett kliv
från att slippa hösten och
ett kliv för att redan
tusenbitarsfallen
förlorare, blir i
tusen bitar.

När hösten
kastar fåglar åt
helvete,
tar deras plats och
tömmer allt på
ljud, värme.

I min panna tatuerar
hösten

ensamhet,

för det är höstens
motiv,
specialitet.

Norra finflickorna
höjer sig själva till
toppen av den
överskattade
Kungsbacka Kommun och
de har glappande käft,
utan rodnande kinder.

Som om de skiter
med läppstift
på en ringmuskel med
vass tunga,
får de ur sig allt
de fått i sig,
i en annan form,
något vi andra
aldrig vill få i oss.

Norra finflickorna
blottar sig för att
attrahera som porrstjärnor,
frostiga blygdläppar
under vinterhalvåret i
kortkort kjol nedknarkad av
senaste parfymen
döpt efter någon Hollywood,
för den är dyr,
för de är billiga.

732:an tar mig till
cigarettdoftande
diortjejer, men jag
jag köper sällan busskort
nu för tiden,
stannar hemma
och lyssnar på toner av
ingenting

stannar hemma
och håller om ett
ingenting,

för de södersöta tjejerna,
vars kinder tillåts
odla rosor,
vars läppar ler och de
skiter ut avföring
med rätt hål,

de kommer aldrig tillbaka
hit,
där de aldrig riktigt
varit.

Ingen torkar
ett par fuktiga kinder,
ingen fuktar
ett par torra läppar.

Jag är inte mycket
att kolla på,
ingen orginell stil,
ingen sångröst eller
någon annans.

Dricker inte öl
för bakruset,
dricker inte öl
för fylletrötthet och
tystnad.

Frillesåslangad öl,
kletiga händer
och bakfyllesmaken i käften,
jäsande tunga,
kvällens enda
osmakade tunga,
jäser som en
fyllesmekt fallos.

Blyga kinder,
spärrad käft
och du väntar på
det första steget
innan du
kliver på mig.

Ingen torkar
ett par fuktiga kinder,
ingen fuktar
ett par torra läppar.

Skottsalvor istället
för att diagnosera
rektalsalvor,
åt patienter med
anala besvär,
nu tar hans familj emot
gerillans gevär.

En utbildning
till den Svenska bristvaran
hade givit honom jobb,
istället för inbillning
om ordet asyl,
gav honom ingen lön
gav honom ingen mat.

Medan han vänder
hemåt tomhänt,
är det händer
som minor sprängt bort
i hans hemort,
där hans läkarutbildning behövs,

medan feldiagnoser
från höger,
låter pedofiler
behandlas med viagra
för att låta
anorexia-tjejer
bli magra.

Hans familj,
utan pengar
och när en som Jimmy Åkesson
skrattar
äter han en kebab
från Ali's,

och tänker på att
kryddan ger honom
analfissurer,
då finns det aldrig
rätt kurer.

Medan jag skiter
i brevlådor,
år höger
brinner det eldsvådor
i huset,
långt borta i ett annat land
där en läkare
kunde gett mig en

extra hand.

Han öppnar dörren
iklädd rosa
tunn morgonrock
iklädd rosa
vitrandigt förkläde
slitna träskor,
gråa strumpor och
tofsar i tovigt rött.

Fördomar pratar
i mig,
iakttagen kanske
tänkeläst och
otrygg.

Som ung rörläggare
uppleverman historier
berättade av
äldre, rutinerat manskap.

Människor döper
fördomar,
fördomar ökar avstånd.
Propagandabygge på
fördomar, färger.

Ett landslag vann
1998, jag såg aldrig på
fotboll då,
Frankrike vann med
gemenskapen från
Algeriet, Senegal och
jag önskar
att jag vore med.

Han öppnade i rosa,
psykopat eller
homosexuell,
jag bryr mig inte
för han öppnade i rosa
och jag hade knackat på
i svarta kläder och
min morgonfrisyr.

Fördomar byggdes snabbt,
skrattet inombords,
men till ingen nytta.

Jag ska inte bygga
propaganda

på färgglada
fördomar.

Du är dig,
mig är jag.

Man käkar inte bara
skinnet på
kyckling,

trots att kryddan
finns där.