Nybakad lös och bristande eufori.
Du säger att vi snart dansar
högt över Frillesås tomhet tillsammans,
det något du svär på.
Det tär på ditt inre
falskflödande blodomlopp.
Men jag går hem tidigt ikväll
har ju delat ut mitt hjärta
som brödsmulor åt skotorna.
Gatorna jag lämnat förr
med nybakad lös
och bristande eufori.
Hela Frillesås slocknar utan tomrum
du falskhånglar bort det
med någon annan ikväll,
ikväll gick jag hem med en nybakad lös
i tomrummet du aldrig såg växa.
I min mun fuktas under-läppen-tobak
av en och annan langad fulöl.
Bakom mina torra läppar
brottas tungan med något annat
än tungkyssar.
Inget bultar innanför
mina färgglada boxer-shorts.
hjärtat pumpar ut blod,
flod av tankar rinner längs mina kinder
ner via en hals utan sugmärken.
En blyghetsförklarad tystnad
kan kännas som mils avstånd,
när ihopklistrade läppar aldrig möts,
aldrig viskar i öron.
Men jag går hem tidigt ikväll
har ju delat ut mitt hjärta
som brödsmulor åt skotorna.
Gatorna jag lämnat förr
med nybakad lös
och bristande eufori.
Buss 732 tar känslan
om mils avstånd
till en obäddad säng
vid löfta å,
den tar känslan
till verkligheten.
högt över Frillesås tomhet tillsammans,
det något du svär på.
Det tär på ditt inre
falskflödande blodomlopp.
Men jag går hem tidigt ikväll
har ju delat ut mitt hjärta
som brödsmulor åt skotorna.
Gatorna jag lämnat förr
med nybakad lös
och bristande eufori.
Hela Frillesås slocknar utan tomrum
du falskhånglar bort det
med någon annan ikväll,
ikväll gick jag hem med en nybakad lös
i tomrummet du aldrig såg växa.
I min mun fuktas under-läppen-tobak
av en och annan langad fulöl.
Bakom mina torra läppar
brottas tungan med något annat
än tungkyssar.
Inget bultar innanför
mina färgglada boxer-shorts.
hjärtat pumpar ut blod,
flod av tankar rinner längs mina kinder
ner via en hals utan sugmärken.
En blyghetsförklarad tystnad
kan kännas som mils avstånd,
när ihopklistrade läppar aldrig möts,
aldrig viskar i öron.
Men jag går hem tidigt ikväll
har ju delat ut mitt hjärta
som brödsmulor åt skotorna.
Gatorna jag lämnat förr
med nybakad lös
och bristande eufori.
Buss 732 tar känslan
om mils avstånd
till en obäddad säng
vid löfta å,
den tar känslan
till verkligheten.
Hemfärd
De som sitter längst bak i bussen
skrattar alltid åt de vingliga,
åt de som spyr ner golvet
och åt de som aldrig hittar hem.
Buss 731 från Onsala
för linje 732 till Frillesås korsväg
och en stupfull nedförsbacke mot löftaå.
Låt mig sitta vaken i fönstret i natt,
skruva upp musiken
för jag vill försvinna,
försvinna inåt och hitta mig själv.
Hånskratten bet aldrig tillräckligt hårt
för att jag skulle försvara,
jag sa idioter tyst för mig själv
och skämdes på deras bekostnad.
Han-måste-vara-bög-snacket om de som får tjejer,
bakre raden är fylld av fylle-logikens tankar
och jag brydde mig inte,
för jag hånglade aldrig upp festens snyggaste brud.
Jag tog buss 731 från Onsala
för linje 732 mot Frillesås korsväg
och en stupfull nedförsbacke mot löftaå.
Satt i fönstet med högsta volym
av Thåströms nedknarkade röst,
vände mig inåt
svaldes av mitt kranium.
De som sitter längst bak i bussen
skrattar alltid åt de vingliga,
åt de som spyr ner golvet
och nästa gång är de inte längst bak,
utan hinner inte med bussen.
skrattar alltid åt de vingliga,
åt de som spyr ner golvet
och åt de som aldrig hittar hem.
Buss 731 från Onsala
för linje 732 till Frillesås korsväg
och en stupfull nedförsbacke mot löftaå.
Låt mig sitta vaken i fönstret i natt,
skruva upp musiken
för jag vill försvinna,
försvinna inåt och hitta mig själv.
Hånskratten bet aldrig tillräckligt hårt
för att jag skulle försvara,
jag sa idioter tyst för mig själv
och skämdes på deras bekostnad.
Han-måste-vara-bög-snacket om de som får tjejer,
bakre raden är fylld av fylle-logikens tankar
och jag brydde mig inte,
för jag hånglade aldrig upp festens snyggaste brud.
Jag tog buss 731 från Onsala
för linje 732 mot Frillesås korsväg
och en stupfull nedförsbacke mot löftaå.
Satt i fönstet med högsta volym
av Thåströms nedknarkade röst,
vände mig inåt
svaldes av mitt kranium.
De som sitter längst bak i bussen
skrattar alltid åt de vingliga,
åt de som spyr ner golvet
och nästa gång är de inte längst bak,
utan hinner inte med bussen.
Blåklinthelvetet
Blåklintens blad är
högerhänta medgångssupportrar
som byter åsikter
& laguppställningar
för att få resultatet
på sin sida.
Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger.
Som ett huligangäng,
kidnappar och förlåter,
dräper och skyller ifrån sig
på mångkulturen,
för blåklintens blad de,
de står för minskad brottslighet,
säger de,
hörde vi.
Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger.
Blåklintens rötter är ökända,
men nya från dag till dag.
För att passa in kravet
att av solrosfrön
kommer blåklintar,
att lämna dina rötter,
säger de,
hörde vi.
Blåklintens män plockar blomblad,
vartannat sprucken fasad
vartannat rakad skalle.
Blåklintens blad håller stjälken i balans,
runkandet sker med vänsterhanden
för att höger aldrig vill slita,
blåklintens blad plockas långsamt
visa ut
eller bli Svenskhet
visa ut
eller bli en otalad Svenskhet,
någon regel osagd.
En blombladsarm mot himlen
med ett asiatiskt tecken för sol
tatuerat på armen
säger Jimmys mannar att
nazister inte existerar i blåklintsverksamheten,
skådespeleriet
Kanske Svenska stenkastare
också får tugga skit
i media-samhället,
för alla vet vilka som kastar mot bussar
i Frillesås centrum.
Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger,
kommer aldrig att bli av
i Sverige,
kommer aldrig bli av.
högerhänta medgångssupportrar
som byter åsikter
& laguppställningar
för att få resultatet
på sin sida.
Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger.
Som ett huligangäng,
kidnappar och förlåter,
dräper och skyller ifrån sig
på mångkulturen,
för blåklintens blad de,
de står för minskad brottslighet,
säger de,
hörde vi.
Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger.
Blåklintens rötter är ökända,
men nya från dag till dag.
För att passa in kravet
att av solrosfrön
kommer blåklintar,
att lämna dina rötter,
säger de,
hörde vi.
Blåklintens män plockar blomblad,
vartannat sprucken fasad
vartannat rakad skalle.
Blåklintens blad håller stjälken i balans,
runkandet sker med vänsterhanden
för att höger aldrig vill slita,
blåklintens blad plockas långsamt
visa ut
eller bli Svenskhet
visa ut
eller bli en otalad Svenskhet,
någon regel osagd.
En blombladsarm mot himlen
med ett asiatiskt tecken för sol
tatuerat på armen
säger Jimmys mannar att
nazister inte existerar i blåklintsverksamheten,
skådespeleriet
Kanske Svenska stenkastare
också får tugga skit
i media-samhället,
för alla vet vilka som kastar mot bussar
i Frillesås centrum.
Ena stunden blåklintar,
andra stunden armen mot himmel blå himmel
utdelad blåklocka
& utvisad blåneger,
kommer aldrig att bli av
i Sverige,
kommer aldrig bli av.
Pålägg
Lägger aldrig papper i toaletten
innan jag skiter
för att dämpa fallet,
slippa fukten.
Men jag lägger kuddar i sängen
innan jag somnar
för att vila mitt huvud,
för att försöka torka fuktiga kinder.
Har ingen bröstkorg
att vila mig på,
har ingen kärlek
att ramla bort från.
Lägger aldrig madrasser på trottoaren
innan en tidig hemfärd,
lika bra att ramla hårt
fumla bort
mot inåtvända ögon,
åt minnen av någon.
Men jag lägger mig i allting
jag ångrar efteråt,
för en Frillesåsfylla och
en dag i hopplöst hopp.
Har ingen dröm
att sikta på,
har ingen dröm
att förlora.
Men jag lägger mig ner,
somnar om
för att ge mig fan på
innan jag skiter
för att dämpa fallet,
slippa fukten.
Men jag lägger kuddar i sängen
innan jag somnar
för att vila mitt huvud,
för att försöka torka fuktiga kinder.
Har ingen bröstkorg
att vila mig på,
har ingen kärlek
att ramla bort från.
Lägger aldrig madrasser på trottoaren
innan en tidig hemfärd,
lika bra att ramla hårt
fumla bort
mot inåtvända ögon,
åt minnen av någon.
Men jag lägger mig i allting
jag ångrar efteråt,
för en Frillesåsfylla och
en dag i hopplöst hopp.
Har ingen dröm
att sikta på,
har ingen dröm
att förlora.
Men jag lägger mig ner,
somnar om
för att ge mig fan på
Porrkluvna ögon efter skuggans ofredande.
Jag går fram och tillbaka mellan träning och hem, varje jävla gång nu för tiden. Lika förbryllad och stum varje gång jag går hemåt genom Frillesås gatlyktsljus och mörka buskage. Skuggan, vem fan är det egentligen? Den springer om mig efter varje gatlyktas ljus, som om vi utförde intervalllöpning med Stocken-Arne i backen till vattentornet i Landa.
Skuggan springer fan om mig,
löper som en Kenyansk maratonlöpare,
löper, springer, löper, springer
och försvinner så fort det blir mörkt, gömmer sig under mig eller använder Pythagoras sats genom att gena någonstans vid kurvan där borta vid Lantmanna och grönsaksaffären.
Ibland tänker jag, jävligt tyst för mig själv, varför skuggan finns där när ingen annan gör det. Ibland önskar man att den inte vore stum, döv, blind och en okänslig typ. Men den finns där nästan alltid, för mig och för alla andra. Den finns där när ingen annan vill kliva omkring med en typ som mig bredvid, bakom eller framför.
Ibland önskar jag att den kunde sexuellt utnyttjbar vid porrkluvna ögon och träningsvärk i högerarmen. Alltid i högerarmen för att göra klart för mig att även högern ska bli tvingade till slitage och svett för att skjuta vitt kladd och njuta av livet som en rörläggare med slitna knän och ölkagge. Men egentligen, i ärlighetens sjuka namn, så önskar jag mig inte en sexuell njutning vid ett påspännbar och villig skugga.
Egentligen vill jag vet vem som kommer hem först och vem som faktiskt vinner intervall-löpningarna till slut.
Fast mitt riktiga egentligen borde jag skriva här och nu. Så jag får fan göra det, lite längre ner. Alldeles strax kommer det.
Egentligen är jag bara en kille som är ute efter kärlek, men jag tycker skugg
Skuggan springer fan om mig,
löper som en Kenyansk maratonlöpare,
löper, springer, löper, springer
och försvinner så fort det blir mörkt, gömmer sig under mig eller använder Pythagoras sats genom att gena någonstans vid kurvan där borta vid Lantmanna och grönsaksaffären.
Ibland tänker jag, jävligt tyst för mig själv, varför skuggan finns där när ingen annan gör det. Ibland önskar man att den inte vore stum, döv, blind och en okänslig typ. Men den finns där nästan alltid, för mig och för alla andra. Den finns där när ingen annan vill kliva omkring med en typ som mig bredvid, bakom eller framför.
Ibland önskar jag att den kunde sexuellt utnyttjbar vid porrkluvna ögon och träningsvärk i högerarmen. Alltid i högerarmen för att göra klart för mig att även högern ska bli tvingade till slitage och svett för att skjuta vitt kladd och njuta av livet som en rörläggare med slitna knän och ölkagge. Men egentligen, i ärlighetens sjuka namn, så önskar jag mig inte en sexuell njutning vid ett påspännbar och villig skugga.
Egentligen vill jag vet vem som kommer hem först och vem som faktiskt vinner intervall-löpningarna till slut.
Fast mitt riktiga egentligen borde jag skriva här och nu. Så jag får fan göra det, lite längre ner. Alldeles strax kommer det.
Egentligen är jag bara en kille som är ute efter kärlek, men jag tycker skugg
Arvtagare
Orka skriva en hälsningfras, ni ser inte att jag vinkar ändå.
Med mina ögon vända in mot mitt kranium och tankar som har någon sorts diskodans, helvilda diskodansande tankar.
Och det hjälper inte att skrika ut tankarna, inte heller att spela fotboll med tankar dansandes. Eftersom fotboll en gång i tiden var mitt vis att lugna ner mig genom att springa bort en galenhet i positiv anda av eufori, eller kanske till och med tackla stenhårt av en ilska jag inte vågat ta ut i min privat-Kevin.
Ja, eftersom fotboll var så känsloladdad för mig så känns det just nu helt sjukt. Jag har varken lycklig eller olycklig kärlek att ta ut och dessutom en försvunnen motivation till mitt lag pågrund av halvtaskig hantering av mina springvänliga ben och en vilja att göra det bästa. Det känns helknasigt, vrickat är ett bra ord, men utan fotbollen och utan känslor i krig så flödar tankande bakåt och jag har ingenting att sikta på.
Nu ljög jag, jag har en blyghet och ett krig mot blygheten att sikta på att få bort från näthinnan och mina jävligt torra läppar. Jag har även ett orealistiskt sikte att delta i Poetry slam, läsa min poesi inför antagligen hur många som helst. Men min förmåga att hantera en scen, att erövra publikens hjärtan och tårkanaler är inte lika fantastisk som Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms. En käftblyghet och en blick mot golvet gör inte en enda kvinna attraherad eller fruktansvärt kåt, inga Tyska läderbögar lär springa efter mig heller.
Därför är mitt mål att träna bort min blyghet, inte hamna i samma nervositet som sist jag läste poesi inför publik när min kära väninna Anna tillsammans med ett packe fina människor hade bjudit in en blivande förebild och jag gjorde bort mig. Det där blev en pinsamt lång mening, men jag hoppas att ni förstår mig ändå, jag flödesskriver utan manus och har ingen tanke på att bli den där blondin-bla-bla-blas arvtagare.
Jag är en annans arvtagare, när jag slutat kolla ner i marken och gömma mig. Gömma mig bakom mig själv som en skitunge gömmer sig i garderoben efter att krossat morsans vas hemma. Jag har fan inget sminka att dölja mitt ansikte med, utan ska fläka ur mig en nakenhet ur min käft. Skrämmande, men om jag lyckas så ska det kännas som oskyddat samlag med en man älskar. Både för mig och publik.
När jag hanterar mig själv, accepterar läget och klarar av en scen. Då ska jag läsa upp en poesi som inte är fylld med försök till den tråkiga överklasspoesin*. Utan dikter av sann jävla Frillesåsare, okomplicerat och så naket att folk ser mitt klockspel trots duntäcke och långkalsonger.
Men fotbollens omotiverade inställning ska inte drabba mig i det här med, här är jag min egen tränare och kan matcha mig så hårt som möjligt. Inga mesiga intervall-löpningar i fem minuter och kalla det fys. Uppförsbacke i vått grus, intervaller i en timme och styrketräning ska det bli, inför nästa säsong i fotbollen.
Men inför Poetry Slam, det här året eller nästa, så ska jag fan dansa disko med mina tankar. Ska inte låta de dansa ensamma och brottas med problemen som de aldrig vetat funnits.
Jag är en arvtagare till en förebild, inte längre en falskt dröm-påhittad efterträdare till Håkan Mild. Utan en arvtagare till en expo-skribent och föreläsare, en poet.
Med vänliga hälsningar Kevin "den korta målvakten i långkalsonger" Broberg.
Med mina ögon vända in mot mitt kranium och tankar som har någon sorts diskodans, helvilda diskodansande tankar.
Och det hjälper inte att skrika ut tankarna, inte heller att spela fotboll med tankar dansandes. Eftersom fotboll en gång i tiden var mitt vis att lugna ner mig genom att springa bort en galenhet i positiv anda av eufori, eller kanske till och med tackla stenhårt av en ilska jag inte vågat ta ut i min privat-Kevin.
Ja, eftersom fotboll var så känsloladdad för mig så känns det just nu helt sjukt. Jag har varken lycklig eller olycklig kärlek att ta ut och dessutom en försvunnen motivation till mitt lag pågrund av halvtaskig hantering av mina springvänliga ben och en vilja att göra det bästa. Det känns helknasigt, vrickat är ett bra ord, men utan fotbollen och utan känslor i krig så flödar tankande bakåt och jag har ingenting att sikta på.
Nu ljög jag, jag har en blyghet och ett krig mot blygheten att sikta på att få bort från näthinnan och mina jävligt torra läppar. Jag har även ett orealistiskt sikte att delta i Poetry slam, läsa min poesi inför antagligen hur många som helst. Men min förmåga att hantera en scen, att erövra publikens hjärtan och tårkanaler är inte lika fantastisk som Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms. En käftblyghet och en blick mot golvet gör inte en enda kvinna attraherad eller fruktansvärt kåt, inga Tyska läderbögar lär springa efter mig heller.
Därför är mitt mål att träna bort min blyghet, inte hamna i samma nervositet som sist jag läste poesi inför publik när min kära väninna Anna tillsammans med ett packe fina människor hade bjudit in en blivande förebild och jag gjorde bort mig. Det där blev en pinsamt lång mening, men jag hoppas att ni förstår mig ändå, jag flödesskriver utan manus och har ingen tanke på att bli den där blondin-bla-bla-blas arvtagare.
Jag är en annans arvtagare, när jag slutat kolla ner i marken och gömma mig. Gömma mig bakom mig själv som en skitunge gömmer sig i garderoben efter att krossat morsans vas hemma. Jag har fan inget sminka att dölja mitt ansikte med, utan ska fläka ur mig en nakenhet ur min käft. Skrämmande, men om jag lyckas så ska det kännas som oskyddat samlag med en man älskar. Både för mig och publik.
När jag hanterar mig själv, accepterar läget och klarar av en scen. Då ska jag läsa upp en poesi som inte är fylld med försök till den tråkiga överklasspoesin*. Utan dikter av sann jävla Frillesåsare, okomplicerat och så naket att folk ser mitt klockspel trots duntäcke och långkalsonger.
Men fotbollens omotiverade inställning ska inte drabba mig i det här med, här är jag min egen tränare och kan matcha mig så hårt som möjligt. Inga mesiga intervall-löpningar i fem minuter och kalla det fys. Uppförsbacke i vått grus, intervaller i en timme och styrketräning ska det bli, inför nästa säsong i fotbollen.
Men inför Poetry Slam, det här året eller nästa, så ska jag fan dansa disko med mina tankar. Ska inte låta de dansa ensamma och brottas med problemen som de aldrig vetat funnits.
Jag är en arvtagare till en förebild, inte längre en falskt dröm-påhittad efterträdare till Håkan Mild. Utan en arvtagare till en expo-skribent och föreläsare, en poet.
Med vänliga hälsningar Kevin "den korta målvakten i långkalsonger" Broberg.
