Brobergaren

Gud pissar mitt ansikte,
smygfiser ut vindar och
doften av väröbruk
följer mina steg och
ditt leende förgyller insidan

kranium,
tankar
och snuset börjar rinna.

Gud urinerar ut
en bitterhet skottsalva,
latexbeklädd piskar han
mina kinder röda,
Per på Tv4 kallar det måttligt
när jag regnar bort i

höstnakna träd,
en fylld tomhet
och snuset börjar rinna.

Gud kliver in
för att kunna kliva ut,
efter att ha stått och stampat
in dig innanför ett

kranium,
tankar
och snuset börjar rinna,
det ger jag fan i,

sväljer rinningarna
och du ligger vaken
i ösregnet,
samma pissande slår mot ditt fönster
som mot mina röda kinder,
samma piskande vind blåser igen
drömmar om att

jag ligger vaken
du ligger bredvid med slutna ögon


att se ett allt,
ett oss
ut genom

kranium,
tankar
och ögon börjar rinna.

Öppet fönster och
frusna tår när
vindarna från havet
sjunger en godnattvisa
träden dansar.

Din kind mot
min axel och
likt träden tappat
sina gyllene löv,
ligger du osminkad
en påklädd nakenhet.

En leende andedräkt,
doft av kyssvänlighet och
en andedräkt som doftar
kurragömma bakom
två hopslagna käkar,
någon form av vacker tystnad.

Vi är kanske inte de som får
varandras hjärtan,
i slutändan enbart en kyss,
en drömskapande kyss
av vi som kanske inte blir
ett oss.

Midnattsgatorna
och jag lyssnar på
min egna andedräkt,
inte en jävel utomhus
och jag pissar
bakom Hilco.

Middagsskatorna
och de vräker bort
min tystnad,
varenda jävel tar bilen
till Konsum när jag
tänker på dig.

Går omvägar,
vill inte hindra stressade
BMW-killar som bara
vill genom oss,
genom Frillesås och de
har varken blinkers eller
hastighetsmätare.

Går omvägar,
för att kunna tänka på dig
några minuter mer
för dina ögon
i mitt huvud,
dina ögon gräver
kindgropar och jag visar tänder.

Och jag går omvägar
av ren tankspriddhet,
omvägar runt om
midnattsgatornas
ensamhet och
middagsskatornas
skrik.

Du bara står,
väntar på något,
väntar på någon.

Din lilla skit.

När träden släpper
löv, gyllene, ner
mot skatorna
knackar hösten
aldrig på dörren,

den bara kliver på,
ser sig i spegeln
tar sig för givet.

Spårvagnar knôkade
med morgonens
färdigspeglade och
inplastade.

Spårvagnarna
har alltid
grönt ljus vid
Haga, ett kliv
från att slippa hösten och
ett kliv för att redan
tusenbitarsfallen
förlorare, blir i
tusen bitar.

När hösten
kastar fåglar åt
helvete,
tar deras plats och
tömmer allt på
ljud, värme.

I min panna tatuerar
hösten

ensamhet,

för det är höstens
motiv,
specialitet.

Norra finflickorna
höjer sig själva till
toppen av den
överskattade
Kungsbacka Kommun och
de har glappande käft,
utan rodnande kinder.

Som om de skiter
med läppstift
på en ringmuskel med
vass tunga,
får de ur sig allt
de fått i sig,
i en annan form,
något vi andra
aldrig vill få i oss.

Norra finflickorna
blottar sig för att
attrahera som porrstjärnor,
frostiga blygdläppar
under vinterhalvåret i
kortkort kjol nedknarkad av
senaste parfymen
döpt efter någon Hollywood,
för den är dyr,
för de är billiga.

732:an tar mig till
cigarettdoftande
diortjejer, men jag
jag köper sällan busskort
nu för tiden,
stannar hemma
och lyssnar på toner av
ingenting

stannar hemma
och håller om ett
ingenting,

för de södersöta tjejerna,
vars kinder tillåts
odla rosor,
vars läppar ler och de
skiter ut avföring
med rätt hål,

de kommer aldrig tillbaka
hit,
där de aldrig riktigt
varit.