Brobergaren

Du gångrar bastrummeslagen
med svordomar, gångrar
slag på pukorna med könsord

och sen så flikar du in några
diskriminerande, väl valda ord
om kvinnor, några lättklädda uppmaningar
och någonting om droger.

Sen lite mer svordomar, en klase
könsord utspridda över golvet, för att
flika in hur rik du är, hur mycket bättre

du

är

och självklar hur många bitar

mitt

huvud

kan bli om du skjuter mig med din
revolver.

Till detta använder du
Music Maker 3, för att få långa
tråkiga "beats" som fastnar i allas huvuden
eftersom att alla har hört det förr, för du är
som alla andra

hip hopare, för du har också
XXL som storlek till din 170cm pinnsmala
kropp, till din keps på sniskan,

din kaxighet, ditt sätt att vara bättre genom att
undervärdera kvinnor

ditt

sätt

gör mig galen, säga

svordom.

Mörkret stryper
låååååååång-
samt

ljusetlakan.

Ljustet hämndfimpar
ett mörkertäcke, kallar det

stjärnor.

Orka fråga, öppna

äkta

majonäsburk

Tiden snurrade i cirklar,
du var som timvisaren och tiden,
tiden åkte runt i cirklar

och det gick fort som helvete,
men vi kom ingen vart.

Det var som om tiden bara
tog några extravarv i den stora rondellen,
den stora rondellen vid Landa
som egentligen inte
är så stor, men tiden åkte i cirklar

i Landarondellen och jag, jag stod där
jag stod där och vred
som en idiot, jag vred som fan
för att få tiden att gå fortare
bli vuxen, med dig och vi stod där

snurrade

runt

i cirklar av samma jävla
cirklar som innan,
som innan.

Vi blev fast, tills timvisaren slog tolv
en sista gång, det blev

en sista

gång.

Omhållning, hård med mjuk fråga
om jag kan klämma sista gurkmajonäsen
på din korv, nykokta
och jag ska äta det du inte orkar sen

Det ska inte bli oömhet,
inget hårdragande porrfilmsknullande
det ska bli trygghet och
vi ska in under täcket, dramafilmskyssande
en viss blyghetsrodnad i våra
kinder.

Omhållning, mjuk med hårda ord
jag vill att du bäddar sängen!
Vill flytta till Haga, bo väst här i nord
men att vara kvar här på mullängen
i Frillesås, skulle vara ett mord

på allt det där, som inte är
verklighet.

Det ska inte bli otrohet.
inget kukspottande, eller annat för hårt
för jag vill ha en sprödhet,
någonting hotande mot för fort,
jag är en efterblivenhet,
mot det maskulina levnadssättet
när jag avböjer

hårdsex,


som jag helst vill motstå
jag bjuder dig på ädelost på bragokex,
det jag helst,




kan jag inte avstå




utan dig.

Nio år gammal
stolt över tendensen
till att veta att man snart får

Tolv år gammal
stolt över tendensen
till ett första pubishår

Sjutton år gammal
stolt övar tendensen
till allt rakat ovanför lår

Allt för många år gammal
stolt över tendensen
till att inte bry sig om sin kuk.

Du sa till mig att jag
inte såg normal ut,

att min röst och mina ord
inte var normalt lagda och du
talade noga om för mig att jag

ta-mig-fan-inte var normal.

Jag stod stilla, ett frågetecken
fick kramp efter att ha löpt konstant
efter bollen och det var nu
övertid.

Frågetecknet var där för en enkel,
oställd fråga;

- Vem är standarden för din normalitetsförklaring?

Alla är olika, men det måste finnas en
nollpunkt som i alla temperaturskalor.

Jag utgår från människor som har en
defekt perfektion.

Om jag utgår från mig själv,

är alla onormala.

Alex Bengtsson skriver om att han
"snyftar sig Storgatan fram"
och jag snyftade mig Storgatan fram
för en timme sedan efter att ha
ätit frukost på McDonalds.

Jag blir alltid besviken på McDonalds,
allt ser så gott ut på bilder,
mättande och smakar alltid
likadant, feta och hemska,
sen ligger ju all sallad i knät,
och de hade dränkt min
Cheeseburgare i salt idag.

Sen gick jag på Storgatan, snyftade
av ensamheten i en liten stad
fylld av tegel.

Jag tänkte, jag ville och jag saknade
att tejpa knät, löpa tills jag kräks och
komma hem med vätskebrist för att
kunna hälla i mig några langade öl
förmycket på en Frillesåsfest någonstans,
cykla hem när ögonen inte orkar
hålla kvar det salta vattnet länge till.

Jag brukar cykla hem, det börjar bli
min grej nu och Alex Bengtsson har även
skrivit om att "köra rakt in i närmaste porrfilm"
och det har jag gjort, det var en plats
långt bort från det som kallas ömhet
och kanske en plats långt bort från
den jag är, då jag alltid har avskytt sex
utan känslor.

Det var skönt, det var bra
och jag ångrar mig inte

ännu.

Nu ligger jag här, lyssnar på
Håkan Hellströms falska falsetter
och han sjunger mina tankar om att

du kan få mig så lätt.

Katrineholm är en stad av texter,
felmonterade texter i ett tegelsamhälle.
För Joakim Thåström sjunger om sjuvåningshus,
här är sjuvåningshusen där folk röker braj
på balkongen.

Och här är Storgatan, fel Storgata och
det är ingen som får mig så lätt,
inte en enda jävel fastnar helt
efterson Katrineholm är
långt borta.

Men att köra rakt in i närmaste
porrfilm, det är att leva här
drömma här.

Jag saknar tröttheten i Frillesås,
att ingen orkar att ingen vill.
Jag saknar att alla känner alla,
och att folk ser, folk hör men aldrig riktigt
bryr sig.

Jag saknar att sitta med Jesper och
äta en sliskig och tunn pizza,
utomhus, utanför och högljuda alkoholister,
stammisar även kallat.
Det är de som livnär sig på Mona Lisas
Mariestad och två pizzor per dag
i snitt, tror jag.

Jag saknar att ligga vaken i min
120cm breda obädd till tonerna av
en Håkan Hellströmlåt eller Thåström.

Jag saknar när jag inte kan sova
för att jag känner mig ensam,
sätta mig med benen utanför fönstret
dingla ben och sakna.

Ibland saknar jag även mig själv,
tiden då jag visste vem jag var
och tiden då jag seriöst trodde på
att jag kunde bli någonting bra
i fotboll.

Jag saknar livet som barn i Frillesås,
kunna springa runt på Lärkbacken
och leka med Paulina, Christoffer, Alexander
och alla de andra barnen i min ålder.
Kunna kolla på de stora grabbarna från det
blåa huset, Totte Caruso, hans bror och deras
vänner.

Jag till och med saknar tiden då
jag var fet och mobbad, då jag
verkligen visste att jag fanns
att folk brydde sig, för ingen bryr sig
om en sjuttonåring

varken snygg eller ful,
varken cool eller nörd,
varken 15årig moppekille eller 18årig krogkille,
varken bäst eller sämst på fotboll
och varken tom eller full.

Jag saknar mig bort från en
medeltid där vi aldrig ser

framåt.

Riv loss mig, knäck mig
på hälften och ta ena halvan
i din hand, med ömhet placerar du mig,
tätt intill och låt mig växa fast

låt oss dela klorofyll när hösten
kliver på våra pianistömtåliga fingrar,
bultande fingrar, bultanade kyla och
hösthelvetet skär av min löv,
mina fingrar
vid dina läppar

mina fingrar
i dina händer

skärs av, klivs på.

Du delar inte med dig
av ditt klorofyll, du slukar mitt
och står där grön och
vacker, stoltserande och så jävla
grön.

Du lät mig inte växa,
du slukade allt i mina ådror,
all skyddande bark och lämnade

naken, avklädd.

Ta en salt godis och
bita sig i kinden,
en salt godis känna,
tänka "fan"

Att vara där med tungan,
känna hur ett växande och
bli besatt av att vara där

med tungan.

Ta en salt godis och
bita sig i kinden,
samma växande och
känna "fan"

tänka, precis som
en kärleksballad,

urballad.

Det kommer aldrig bli bra,
igen.

Dina läppar, mina nu
kyssta av förlorat sinne,
av onödig fylla på onödigt
dyr öl.

Kyssar som inte längre är
kyssar, misstagen som för
en halvtimmesedan
var kyssar, slår i mina läppar.

Smaken.

Det börjar bli ljust utomhus,
solen kryper upp ovan det gröna täcket,
så som jag vill krypa ner
under täcket med dig, igen.

Göra misstag,


igen.

I mitt huvud löper han runt
med 10%
med 15% realappar.

Ett gammalt trevåningshus i Katrineholm,
i orange tegel, har inga bra skyltfönster
och jag blir billigare.

I mitt huvud löper han runt,
han städar disken och
med 20%
med 25% realappar

Datumet börjar bli kort,
kanske blir jag ompacketerad, men trots allt
är jag ju inte ett ICA-kött.

I mitt huvud löper han runt
försöker förgäves få sålt mig,
bort från köttdisken och
med 50%
med 75% realappar vill han få sålt
någonting billigt, oprövat och sprött,
svårsålt nötkött kanske.

Svårsålt jävla kött
bortskänkes av tom butiksägare

som löper runt.

En kylskåpkall Ettan White,
regnsmatter mot fönstrerna till
en av alla skokartonger i tegel,
gråa byggnader ser jag utanför.

Byggnader i orange tegel blir
mörkare i regnet och
jag kom precis fram till
att jag har levt celibat
alldeles för länge för det
manliga syndromet kallat

överkåthet.

Det som många tror är min vardag
är knappt mina helger,
knappt min sommarsemester
som ensamstående pappa
med delad vårdnad av mitt odöpta
barn vid namn

Ensamheten, Kevin Ensamheten,
som gärna tar en Dry Martini
i jakten på den rätte.

En kylskåpskall Ettan White igen,
lika god som den första och
det enda har vidrört mina läppar

på allt för länge och jag
kommer aldrig bli en sexgalen
James Bond

men Martini, kan vara rätt
medicin

Nu är det snart dags
att stå på perrongen,
vänta, vänta länge
på ett tåg som ska ta mig mot
Stockholm
men inte hela vägen fram.

Det är verkligen dags
att sitta i tågen, omringad
av ögon som varken pratar
eller vill.
Ögon som bara finns
för att stirra på oss
ensamma i kollektiv.

Och snart står jag där,
med resväska som jag
inte vet vart jag ska placera
när jag kliver in i tåget

och snart sitter jag där,
bredvid dig i tåget

när jag har somnat efter
tio jävla minuter.

Tränger in och säger
"Jag"

Tränger ut och säger
"älskar"

Tränger in och säger
"nej, det gör jag fan inte"

Tränger ut för att dra mig ur,
men tänker högt

för oss själva, för en annans säng
och för fyllan
"Ähh, det var rätt gött ändå"

Tränger in för att slutföra mitt
fyllesamlag och
för morgondagens bakrusångest och
för ölkuken, sönderknullad

för inget.

Vi låg sked insvepta av
varmt täcke,

svett,

smuts, när vi somnade
när vi vaknade.

Du började gaffla
om allt skulle
bli ingenting,
två minus ett är
noll.

Dina knivskarpa ord
skar mitt kött och jag
bytte från kanal ett till

tårkanalen.

Ryggsäcken där jag har otagna bilder
på oss två tillsammans, på dig kysser
mina läppar och på oss hand i hand
på en segelbåt under stjärnklart
mörker, mellantårnasand.

Ryggsäcken där jag har krossade drömmar
om en fotbollskarriär utomlands,
att bara springa bort från ingenstans.
Att bli en förebild för min lillebror,
och att bevisa att jag inte är
den de tror.

Ryggsäcken där jag har ett flak öl,
Carlsberg Sort Guld och plunta jäger.
Förmodligen på väg till en av alla
misslyckade fester, som är korvläger
och jag ligger i soffan, bakrusar fort
bakåt i tankarna och gräver stora
gropar och ångrar min sista Sort.

Ryggsäcken där jag har minnen,
minnen som jag tror du bär med dig
minnen som jag känner tär på mig.
Flera tunga minnen av just tunga,
eller den gången du sa att du bara måste,
att du velat länge och kysste,
jorden började gunga
under oss, som segelbåten i ryggsäcken.

Ryggsäcken som jag inte orkar bära längre,
ryggsäcken som tynger ner mina axlar
och jag mäktar inte med.
Vinden fläktar fan inte heller,

inga dansande trädtoppar idag eller
inte alls någonting.