Brobergaren

Allt jag såg var inte
konserthånglet, de ungas
tungor som passande
pusselbitar i varandra.

Trettiofem grader sol,
trettiofem grader böjda knän
när jag hoppar upp och ner
till Joakim Thåström och
det var första gången
jag såg honom live.

Suget efter konserthånglet
fanns där, fötterna värkte
dåliga skor finns och tröttheten
rann över mig, likaså svetten och det smälta
Fudge-vaxet, rann som Löftaå utanför
vårat gröna hus.

Håll ditt beroende mellan dina fingrar
sug in och blås ut, ett konserthångel
som jag inte fick och
jag brydde mig inte heller,
jag brydde mig inte heller om svetten,
det smälta vaxet eller tröttheten.

För Joakim Thåström spelade aldrig
våran låt.
För Joakim Thåström spelade Die Mauer
och jag sjung med, Erik sjung med och
min barndomsvän som jag inte känner längre
var där, han sjung också med.

Men Joakim Thåström sjung
och han dämpar mitt fall
genom att sjunga

Fanfanfan.

Alvedontuggande hjälper inte
mot psykisk knävärk, för jag har
krypt på knä i ett år
har inte kunnat stå
på egna ben.

Du glidtacklade mig
bakifrån, det var ingen som skrek

"akta ryggen"

du kom bakom min rygg,
knäckte alla senor, musklerna och lederna.
Smärtan gjorde att jag missade öppna mål,
klara chanser
att avgöra till min fördel.

Missar som knäcker självförtroendet
jag aldrig haft, missar som ger
blyghetens charm med blåa ögon
en hemsk tystnad, inga applåder.

Syndabockstystnad
åt-ingenting-kämpat-tystnad.

Jag tänker på dig,
kanske tänker för mycket.

Det är som gosedjursautomaterna
inne på Liseberg.
Där man betalar alldeles för mycket,
för att nästan, greppa tag i det man
vill åt.

Mitt tänkande gör mig
ostabil, ett grammatiskt fel
som aldrig kommer nära
dina läppar och
jag avskyr första ögonkastkärlek.

För det räcker att du
hälsar på mig, så förmedlar
hela du kärlek till mig.

Jag är inte van vid att
sötflickorna hälsar, för ingen
sötflicka känner mig, och blyghet
kapar mig när jag vill hälsa.

17åringar kräver
självsäkerhet hos den motspelande,
enbart för att de ytliga
dragen ska synas.

Mina ytliga drag syns inte
och vem fan är jag, mer än
det grammatiska felet
vid ingens läppar?

Undra gärna,
så får du veta

att guld

inte flyter på havsytan

i hav,
återfinns djupt.

Ta god tid på dig

att dyka.

Snålnjut.

Sjukhusväggarna är vita,
vita som det vitaste paret av
änglavingar, just för att änglavingar
är vita.

Sjukhussängarna är rena,
och jultomtens renar kan flyga,
som änglar kan göra, just för att änglar
kan flyga.

Sjukhusets besökare är tysta,
tysta som alla jag ser som änglar är,
och tysta som jag var, dagar innan
du blev en ängel, just för att
jag visste att du skulle bli en ängel.

Sjukhusnatten är stjärnklar,
stjärnor som lyser bort mörker
och nu är du en av stjärnorna, som lyser
bort mitt mörker med din gloria, just för att
änglar har varsin gloria

Nu är du en ängel
där uppe



här nere.

Dina läppar, helt stilla
lagom fuktiga
som ett inbjudningskort jag lämnat
kvar i brevlådan, tänkte feladresserat
det var nog feladresserat

Dina läppar, lagom fyllda
sättet de ler
läpparna som jag aldrig kommer
att kyssa, jag har glömt bort
vad kyssar är, hur de luktar

Mina läppar, helt stela
sandpapperstorra
som en räkning på posten,
rätt adress, men ingen vill ha
en rätt adresserad räkning

Mina läppar, tomma
sättet de falskler mot världen
läpparna som har kysst
sina sista kyssar, glömt av
doften och hur man kysser
andra läppar, dina läppar.

Det åskar inte ute, men det
åskar inuti min skalle
för att högtrycks-euforin
möter lågtrycks-blygheten
där, i min skalle.

Åskan smäller huvudvärksdunder
i huvudet på en sjuttonårig jag.
Några få säga-till-dig-blixtrar
slår ner i min käft,
men stannar innanför kvällens
okyssta läppar.

I din kropp mulnar allt,
när mina trista torra moln bryter
sig in genom din näthinna
och utvidgar sig i
dig.

För där borta är det uppehåll,
han kastar solsken, där borta.
Kanske för han över all sol,
via sina läppar, till dig?

Och här står jag, tyst,
fast mullrande åska och
någon jävla metrerolog har
sagt att det ska regna ikväll,
den Svenska sommaren är här.

1996 vann Manchester United FA-cupfinalen
mot Liverpool, och det var innan jag
ens visste vad fotboll
var för någonting.

Då var jag bara fem år gammal
och helt utan kärleksbekymmer
och saknadstårar,
helt utan ordet "död".

Det var Eric Cantona som gjorde det avgörande målet
när Manchester vann,
ett mål mot noll.
Han var farmors absoluta favorit,
och han avgjorde en FA-cupfinal.
Farmor var där, hon var där som åskådare.

Hon köpte en halsduk från arenan,
en Manchester United-halsduk.
Jag älskar Manchester United,
jag älskade farmor.

Samma halsduk som min farmor köpte,
tillsammans med min farfar, i England
samma halsduk värmer mig nu,
trots att den ligger på mitt golv
ihopvikt på kuvertet som min farfar
hade lagt halsduken i.

Han räckte kuvertet till mig,
sa åt mig att gå in på mitt rum ensam.
I där låg halsduken som min farmor
köpt i england under en FA-cupfinal
som hennes favorit, Cantona, avgjorde.

Det var magiskt, det var sorgligt
och jag grät tårar för att farmor inte längre lever
jag grät tårar för att jag älskar Manchester United
jag hade ett leende
på mina, för längesedan, kyssta läppar.

För det var en lapp på kuvertet,
där det stod att det var farmor som ville
att jag skulle ha halsduken.
Det stod också att det var hennes favorit
som avgjorde

FA-cupfinalen mot Liverpool
i andra halvlek, 1996.