Brobergaren

Spelade en gång Texas Hold 'em
och jag la mig på en tre-tvåa,
i hjärter och klöver.
Jag lade ner korten på bordet,
det var innan floppen
och jag hade fått kåk på kortlekens sämsta kort.
Jag tog upp korten och insåg ett grovt misstag.

Lagt kort ligger tänkte jag,
jag kan ju inte ta upp korten
och spela vidare.
Hade jag fått chansen hade jag
spelat om partiet.
Jag hade vunnit den största potten,
jag hade aldrig åkt ut på ess-ess
i omgången efter.

Jag lärde mig en läxa,
men misstaget kan jag aldrig åtgärda.
Du var min tre-tvåa,
i hjärter och klöver.
Vi skulle haft kåken tillsammans,
vi skulle ha hetat vi.

Om jag hade vågat tro på oss
som jag trodde på ess-ess
och som Larry tror på gud.

Ölen gjorde mig full och trött
den kvällen högst upp på berget.
Jag tänker inte alltid på dig,
men alldeles för mycket för att kunna somna.
För jag saknar dig,
för jag kanske bara saknar dina kyssar.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Vintern var kall utan dig och vårsolen ler aldrig igen.

Jag var full när jag såg dig på Vallersviksberget,
men jag var tom som alla burkar
som var kastade på marken,
folk klev på burkarna som de en gång klivit på mig.
Världen blev konstig när jag mindes dig dagen efter,
det hade en gång varit vi.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Vintern var kall utan dig och vårsolen ler aldrig igen.

En av de få skadorna som inte tejp och vatten löser,
inte ens tigerbalsam och Arnes grova massage
kan knyta upp knuten på mitt hjärta.
Mitt hjärta som skriker ja
startar ett krig inom mig när
min skalle skriker nej.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Vintern var kall utan dig och vårsolen ler aldrig igen.

Jag kysste dig likt förbannat
när jag satt i baksätet och världen blev bara märklig.
Det var någonting som fastnade på mig,
som aldrig kommer försvinna.
Mina ögon letade efter dina ögon,
våra läppar hade redan funnit varandra.

Jag kan inte fånga dig,
för en gång kastade jag bort dig.
Du kommer aldrig tillbaka hit igen,
och om du kommer så lova mig att du
slår mig på käften,
sup mig redlös och dumpa mig i Löftaå.

För jag förtjänar inte dig,
för du är vårsolen och jag är dum i huvudet.

Jag är sjutton år i tysta Frillesås,
i byn som Kungsbacka kommun glömde bort.
Där pendeln aldrig kommer att stanna för oss
och där ungdomar tar livet av en nybliven friskola,
för att de inte har någonstans att ta vägen?

Jag är sjutton år i döda Frillesås
och jag kommer antaglig alltid vrida knäna på den gropiga
fotbollsplanen som kommunen fyller med sand och grus.
Här kommer vi aldrig att få konstgräset de lovade,
här kommer vi alltid att plocka grus ur knäna och tejpa vridna fotleder.

Jag är sjutton är i ett lågt prioriterat Frillesås,
där alla känner alla och där Larry bokstavligt får skit på posten,
politiker som honom sätter stopp för skolans skidresa.
I en liten by fyllt av fanfanfan-takterna på kärlek och
jag vet allt om det.

Jag vill inte vara sjutton år i Frillesås där alla är som katter,
de bor i hus och är ute tills maten står serverad.
Sen drar de, ingen vill vara kvar hos mig.
Nya lägenheter gör att lugnet kanske försvinner,
men pengarna rullar in till ordet fel.

Men pendeln stannar aldrig här, Åsa ligger närmare Kungsbacka.
Plastgräset kommer aldrig att vara grönt här,
för att grusplanen tydligen är för bra, och Åsa ligger närmare Kungsbacka.
Snart kommer tystheten försvinna för att folk ska tjäna pengar på lägenheter
och kärleken är död när den hör Frillesås.

Märkligheten växer ikapp med gräset
och verkligheten krymper till till storleken av Poseidons penis vid Avenyn.
Drömmer enbart drömmar om ett lyckligt slut,
men lever med tankar om Cancern som tog min farmor
och tankar om att få ut dig ur min skalle.

Frillesåshelgerna är varandra lika när det gäller
dålig fotboll, langad öl och misslyckade fester vid stranden
och jag var lika blyg när jag satt bredvid Evelina
som rädd för att framstå som torrkukens helvete,
jag framstod som torrkuken då ölens magi var bortblåst som jag.

Jag vill bara doppa mig i den goda honungmarinaden
se nyttig ut som havregrynsgröten och vinna någonting, vinna någon.
Inte framstå som tyst jävla limpa cigg som folk suger och trampar på.
Som alla korta sommarromanser med Sofi
precis som de brutna löfterna med Jacke.

Jag måste här ifrån, bort, bort, bort ifrån
misslyckad kärlek och blygheten som sätter stopp för äventyr och svordomar.
Långt bort från känslan av förlorade matcher på Frillesås IP
och längst bort från din förvridna sociala kompetens då du
sa att jag var den bästa killen och bad mig att hata dig.

Dansa mig onykter
tysta vårkväll.
Sjunga solo och somna
allena till en låt av
Barry White.
Önska, ta del av hans lyrik.

Tänka jag föll för lätt
tänkte jag föll tungt.
Kastad sten mot vatten,
pladask, faller mjuk
till botten.
Försvinner inte, bara dold
av grumligt saltvatten.

 

Mjukhångel när vi går genom
Frillesås gator,
hårdkyssande spatserar
våra skuggor bakom oss.
Din tunga ljög,
falskhångel i månskenet.

Jag somnar ensam till
Barry White och önskar
hans musik var mig.
Medan din tunga kastar
stenar i havet.

Det ensamma perrongfolket spatserar omkring

med händerna i fickorna på Göteborgs Central.
En hund på en bänk, en bit bort

betraktar en efter en.

Väntar på en ensam leende person,
en blivande mördare bland alla lugnbefriade ungdomar,
korsordsdamer och kostymsnissar med armarna
i fickorna på perrongen.

Grått ska bli rött när ett mord sker
då hon dödar perrongens allt,
den kollektiva ensamheten.

Ett styckmord då hon klampar in med hennes
smilande läppar och glädjefyllda ögon
bland alla begravningstysta tågväntare och en hund.

Perrongens mulnande beteende blev solsken och 25 grader varmt.
Muskelansträngningar i allas kinder,
läppar som dras upp till öronen.

Dragspelet slutar spela den sorgsna låten
i tunneln.

Folk dansar till leenden
folk ler med henne
när hon går hem
med hunden.