Brobergaren

Jag saknar tröttheten i Frillesås,
att ingen orkar att ingen vill.
Jag saknar att alla känner alla,
och att folk ser, folk hör men aldrig riktigt
bryr sig.

Jag saknar att sitta med Jesper och
äta en sliskig och tunn pizza,
utomhus, utanför och högljuda alkoholister,
stammisar även kallat.
Det är de som livnär sig på Mona Lisas
Mariestad och två pizzor per dag
i snitt, tror jag.

Jag saknar att ligga vaken i min
120cm breda obädd till tonerna av
en Håkan Hellströmlåt eller Thåström.

Jag saknar när jag inte kan sova
för att jag känner mig ensam,
sätta mig med benen utanför fönstret
dingla ben och sakna.

Ibland saknar jag även mig själv,
tiden då jag visste vem jag var
och tiden då jag seriöst trodde på
att jag kunde bli någonting bra
i fotboll.

Jag saknar livet som barn i Frillesås,
kunna springa runt på Lärkbacken
och leka med Paulina, Christoffer, Alexander
och alla de andra barnen i min ålder.
Kunna kolla på de stora grabbarna från det
blåa huset, Totte Caruso, hans bror och deras
vänner.

Jag till och med saknar tiden då
jag var fet och mobbad, då jag
verkligen visste att jag fanns
att folk brydde sig, för ingen bryr sig
om en sjuttonåring

varken snygg eller ful,
varken cool eller nörd,
varken 15årig moppekille eller 18årig krogkille,
varken bäst eller sämst på fotboll
och varken tom eller full.

Jag saknar mig bort från en
medeltid där vi aldrig ser

framåt.