Brobergaren

Jag går fram och tillbaka mellan träning och hem, varje jävla gång nu för tiden. Lika förbryllad och stum varje gång jag går hemåt genom Frillesås gatlyktsljus och mörka buskage. Skuggan, vem fan är det egentligen? Den springer om mig efter varje gatlyktas ljus, som om vi utförde intervalllöpning med Stocken-Arne i backen till vattentornet i Landa.

Skuggan springer fan om mig,
löper som en Kenyansk maratonlöpare,
löper, springer, löper, springer
och försvinner så fort det blir mörkt, gömmer sig under mig eller använder Pythagoras sats genom att gena någonstans vid kurvan där borta vid Lantmanna och grönsaksaffären.

Ibland tänker jag, jävligt tyst för mig själv, varför skuggan finns där när ingen annan gör det. Ibland önskar man att den inte vore stum, döv, blind och en okänslig typ. Men den finns där nästan alltid, för mig och för alla andra. Den finns där när ingen annan vill kliva omkring med en typ som mig bredvid, bakom eller framför.

Ibland önskar jag att den kunde sexuellt utnyttjbar vid porrkluvna ögon och träningsvärk i högerarmen. Alltid i högerarmen för att göra klart för mig att även högern ska bli tvingade till slitage och svett för att skjuta vitt kladd och njuta av livet som en rörläggare med slitna knän och ölkagge. Men egentligen, i ärlighetens sjuka namn, så önskar jag mig inte en sexuell njutning vid ett påspännbar och villig skugga.

Egentligen vill jag vet vem som kommer hem först och vem som faktiskt vinner intervall-löpningarna till slut.



Fast mitt riktiga egentligen borde jag skriva här och nu. Så jag får fan göra det, lite längre ner. Alldeles strax kommer det.

Egentligen är jag bara en kille som är ute efter kärlek, men jag tycker skugg