Arvtagare
Orka skriva en hälsningfras, ni ser inte att jag vinkar ändå.
Med mina ögon vända in mot mitt kranium och tankar som har någon sorts diskodans, helvilda diskodansande tankar.
Och det hjälper inte att skrika ut tankarna, inte heller att spela fotboll med tankar dansandes. Eftersom fotboll en gång i tiden var mitt vis att lugna ner mig genom att springa bort en galenhet i positiv anda av eufori, eller kanske till och med tackla stenhårt av en ilska jag inte vågat ta ut i min privat-Kevin.
Ja, eftersom fotboll var så känsloladdad för mig så känns det just nu helt sjukt. Jag har varken lycklig eller olycklig kärlek att ta ut och dessutom en försvunnen motivation till mitt lag pågrund av halvtaskig hantering av mina springvänliga ben och en vilja att göra det bästa. Det känns helknasigt, vrickat är ett bra ord, men utan fotbollen och utan känslor i krig så flödar tankande bakåt och jag har ingenting att sikta på.
Nu ljög jag, jag har en blyghet och ett krig mot blygheten att sikta på att få bort från näthinnan och mina jävligt torra läppar. Jag har även ett orealistiskt sikte att delta i Poetry slam, läsa min poesi inför antagligen hur många som helst. Men min förmåga att hantera en scen, att erövra publikens hjärtan och tårkanaler är inte lika fantastisk som Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms. En käftblyghet och en blick mot golvet gör inte en enda kvinna attraherad eller fruktansvärt kåt, inga Tyska läderbögar lär springa efter mig heller.
Därför är mitt mål att träna bort min blyghet, inte hamna i samma nervositet som sist jag läste poesi inför publik när min kära väninna Anna tillsammans med ett packe fina människor hade bjudit in en blivande förebild och jag gjorde bort mig. Det där blev en pinsamt lång mening, men jag hoppas att ni förstår mig ändå, jag flödesskriver utan manus och har ingen tanke på att bli den där blondin-bla-bla-blas arvtagare.
Jag är en annans arvtagare, när jag slutat kolla ner i marken och gömma mig. Gömma mig bakom mig själv som en skitunge gömmer sig i garderoben efter att krossat morsans vas hemma. Jag har fan inget sminka att dölja mitt ansikte med, utan ska fläka ur mig en nakenhet ur min käft. Skrämmande, men om jag lyckas så ska det kännas som oskyddat samlag med en man älskar. Både för mig och publik.
När jag hanterar mig själv, accepterar läget och klarar av en scen. Då ska jag läsa upp en poesi som inte är fylld med försök till den tråkiga överklasspoesin*. Utan dikter av sann jävla Frillesåsare, okomplicerat och så naket att folk ser mitt klockspel trots duntäcke och långkalsonger.
Men fotbollens omotiverade inställning ska inte drabba mig i det här med, här är jag min egen tränare och kan matcha mig så hårt som möjligt. Inga mesiga intervall-löpningar i fem minuter och kalla det fys. Uppförsbacke i vått grus, intervaller i en timme och styrketräning ska det bli, inför nästa säsong i fotbollen.
Men inför Poetry Slam, det här året eller nästa, så ska jag fan dansa disko med mina tankar. Ska inte låta de dansa ensamma och brottas med problemen som de aldrig vetat funnits.
Jag är en arvtagare till en förebild, inte längre en falskt dröm-påhittad efterträdare till Håkan Mild. Utan en arvtagare till en expo-skribent och föreläsare, en poet.
Med vänliga hälsningar Kevin "den korta målvakten i långkalsonger" Broberg.
Med mina ögon vända in mot mitt kranium och tankar som har någon sorts diskodans, helvilda diskodansande tankar.
Och det hjälper inte att skrika ut tankarna, inte heller att spela fotboll med tankar dansandes. Eftersom fotboll en gång i tiden var mitt vis att lugna ner mig genom att springa bort en galenhet i positiv anda av eufori, eller kanske till och med tackla stenhårt av en ilska jag inte vågat ta ut i min privat-Kevin.
Ja, eftersom fotboll var så känsloladdad för mig så känns det just nu helt sjukt. Jag har varken lycklig eller olycklig kärlek att ta ut och dessutom en försvunnen motivation till mitt lag pågrund av halvtaskig hantering av mina springvänliga ben och en vilja att göra det bästa. Det känns helknasigt, vrickat är ett bra ord, men utan fotbollen och utan känslor i krig så flödar tankande bakåt och jag har ingenting att sikta på.
Nu ljög jag, jag har en blyghet och ett krig mot blygheten att sikta på att få bort från näthinnan och mina jävligt torra läppar. Jag har även ett orealistiskt sikte att delta i Poetry slam, läsa min poesi inför antagligen hur många som helst. Men min förmåga att hantera en scen, att erövra publikens hjärtan och tårkanaler är inte lika fantastisk som Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms. En käftblyghet och en blick mot golvet gör inte en enda kvinna attraherad eller fruktansvärt kåt, inga Tyska läderbögar lär springa efter mig heller.
Därför är mitt mål att träna bort min blyghet, inte hamna i samma nervositet som sist jag läste poesi inför publik när min kära väninna Anna tillsammans med ett packe fina människor hade bjudit in en blivande förebild och jag gjorde bort mig. Det där blev en pinsamt lång mening, men jag hoppas att ni förstår mig ändå, jag flödesskriver utan manus och har ingen tanke på att bli den där blondin-bla-bla-blas arvtagare.
Jag är en annans arvtagare, när jag slutat kolla ner i marken och gömma mig. Gömma mig bakom mig själv som en skitunge gömmer sig i garderoben efter att krossat morsans vas hemma. Jag har fan inget sminka att dölja mitt ansikte med, utan ska fläka ur mig en nakenhet ur min käft. Skrämmande, men om jag lyckas så ska det kännas som oskyddat samlag med en man älskar. Både för mig och publik.
När jag hanterar mig själv, accepterar läget och klarar av en scen. Då ska jag läsa upp en poesi som inte är fylld med försök till den tråkiga överklasspoesin*. Utan dikter av sann jävla Frillesåsare, okomplicerat och så naket att folk ser mitt klockspel trots duntäcke och långkalsonger.
Men fotbollens omotiverade inställning ska inte drabba mig i det här med, här är jag min egen tränare och kan matcha mig så hårt som möjligt. Inga mesiga intervall-löpningar i fem minuter och kalla det fys. Uppförsbacke i vått grus, intervaller i en timme och styrketräning ska det bli, inför nästa säsong i fotbollen.
Men inför Poetry Slam, det här året eller nästa, så ska jag fan dansa disko med mina tankar. Ska inte låta de dansa ensamma och brottas med problemen som de aldrig vetat funnits.
Jag är en arvtagare till en förebild, inte längre en falskt dröm-påhittad efterträdare till Håkan Mild. Utan en arvtagare till en expo-skribent och föreläsare, en poet.
Med vänliga hälsningar Kevin "den korta målvakten i långkalsonger" Broberg.
Kommentarer
Trackback
