Brobergaren

För en gångs skull skriver jag nu någonting annat än patetiska dikter om kärlek, erektion och missnöje. Här kommer lite flödestänkande om all skit, om hur jobbigt vissa delar av ett liv är och hur jag upplever det.

ät.

Här om dagen fick jag ett fruktansvärt magknip, kändes som om jag antingen skulle behöva använda magmuskler och ringmuskeln för att trycka ut en 150 kilo tung reptil från år 2000 före "mannen som aldrig funnits" eller att alla händelser i mitt liv skulle fläkas ut genom min stackars och förskräckta ändtarm.

Allt började med att jag behövde kissa lite med min köttbatong, så jag öppnade gylfen och kissade rakt ner i vattnet (så att det lät ganska mycket, gillade det). När jag hade kissat ut hälften av det urin som legat och tryckt i min blåsa så hugg det till, som en superhjälte som slår en ond goblin som vill ta över världen - SMACK! - så satt jag ner, tryckte med all kraft jag hade att ge för att krama ut bajspluggen.

Efter fem svettiga minuter fick jag ut den. Lättad över att det värsta var över, besviken över att det enbart var en liten rund rackare som suttit som en jävla vinkork i mitt anus och jag var kallsvettig när resterande avföring var rinnande, precis som om jag kämpat för att skjuta iväg en champagnekork i fem minuter och sitter och häller ut allt det goda.

Det tog en halvtimme, fyrtio minuter att bli skitnödig igen - Härlig arbetsdag, allt innan frukost.

Även jag inser att jag är en sjuk herre på sjutton år, även ni vet.

En annan händelse som jag råkat ut för den senaste tiden är ögonkastad kärlek, som jag nämner i dikter med spridda skurar som en dyngspridare på en stockenåker.

När fan vet man egentligen om man är kär, eller bara är intresserad?
Vilken av alla mina kronologiska sjukdomar bestämde att jag skulle vara osäker, blyg och tråkig varje gång jag inte vet ifall jag är kär eller bara gillar?

Och gud, du som inte finns där uppe och du som skapat rasism, fascism, down syndrom och springmask, kan du förklara valet du gjorde när, hehe, du kastade in två blåa ögon med inbygd blyghet och som har en tendens att hellre se ner i marken än att se på jordens vackraste kvinna?

Dessutom spelar det ingen roll vilken färg ögonen har, jag ser ju inte den färgen likt förbannat. Men ändå värt, eller någonting liknande.

Åter till ämnet kärlek vid ögonkast. Det finns en tjej jag knappt känner, tänker på henne ganska ofta men vill egentligen bara bli kär, eller veta om jag är det. Är jag det inte -  vill jag inte tänka på henne, men ibland kan man inte göra någonting åt saken.

Jag skulle aldrig kunna kyssa henne
aldrig kunna säga att hon är den enda
eller kunna ösa lyrik över hennes sätt att vara
hennes utseende eller mina känslor.

Om inte hon tar det steget före mig, vinner rädslan av att få nobben eller känna att "fan, jag är inte kär" och ändå inte kunna sluta kyssas, ösa lyrik eller dylikt, den jävla rädslan dansar runt i mitt huvud - naken är den också, helvete.

Det fungerar bara inte att ta första steget, speciellt inte om man är osäker på vilka känslor min kropp sänder ut från mitt hjärta och runt i mina ådror och hela vägen upp till ett tomrum, även kallat hjärna. Hjärnan sitter i huvudet på de flesta människor.

Lite tankar, tänkte även lägga in en kontaktannons.


Men jag sket i det, fungerar inte på en blogg vad jag vet.

Godnatt.