Brobergaren

Regnet pissar ner
framför mina fötter
rakt ner på säsongens sista
varma asfalt, det ger en
doft av nykommen höst,
snart gyllene löv
faller ner och torkar regn.

En typisk motvind
blåser hem mot mig,
när jag går bortåt
kanske på väg mot dig,
kanske mot ingenstans
för att bara vara för att
jag inte ens behöver.

Regnet har börjat avta,
men luften bär på höstens
kanske allra första kvavhet,
jag ramlar fram, för mitt huvud
blev en sten som tynger ensamhet
och bar jag vet vad som gick fel
under sommaren jag aldrig
levde fullt ut.

Hösten är den del av mig
som aldrig får feber, den del
som aldrig är grå eller röd,
ett mellanland på väg neråt
och någonting jag känner av,
efter en sommar utan
utdelning i bränna eller
kärlek.

Som en fiskare utan fångst
som en gitarr utan gitarrist
som en spermie som aldrig kom fram
som en Paul Scholes utan vy av kortlek
efter matchens slut.

Temperaturen kom aldrig riktigt
hela vägen till toppen
men likt förbannat på språng
mot den klassiska botten,
där den får sällskap av den kallaste
Hitler och hans kamrater,
dit ska jag aldrig sjunka
och jag hoppas få träffa dig

innan höstsäsongen tar slut,
innan snöslasket blir skottat
så att det är i vägen för
bilarna på vår parkering,
för de vill aldrig skotta
hela
vägen
förbi, eller fram.

I ett höstregn
kan man dölja tårar
I ett höstregn
kan vi vara de
som blir utpekade,
viskas om som om vi
vore två dårar, sammanvuxna
nakna som träden
medelhöst i Frillesås.