Brobergaren

Dina ögon är riktade
uppåt och inåt
när hon inte längre håller
din högra hand,
farfar.

Din röda femtio-talscykel
rullar sakta ner
mot Torstensvik,
nu rullar det inte längre
fyra hjul och en pakethållare
med en solstol.

Jag har inte tröstat dig,
jag vet inte hur man bär sig åt
när även de starkaste
gråter om nätterna,
till och med pappa fällde tårar,
farfar.

I lurarna sjunger Håkan,
om att "kom igen Lena"
men hon kommer aldrig igen
kämpat sin sista
droppe blod,
snubblat på sitt halta ben,
ätit sin sista dropp.

Du var i vita huset,
varje dag när Lena låg där
på sjukbädden, drogad och hög
på morfinet som skulle dämpa
hennes smärta inför
kistan, beviset på äkta kärlek,
farfar.

Jag grät tårar åt henne,
tårar som aldrig fuktade
hennes uttorkade hy
kroppen tynade bort,
lättande själ lyfte mot
solen.

Våra blyfyllda kranium
lyfte från marken
när farmor Lena
tog täten,
när hennes lidande
gick bort,
jag finns här för dig,
farfar.

Jag hjälper dig att vattna
rosenbuskarna bredvid den ofärdiga
altanen i Frillesås,
jag håller dig sällskap när
Ronnie O'Sullivan spelar snooker
och Lena kommer vara med,
utan cancern,

farfar.