Brobergaren

Mörkret faller fort ner
på de gulnade björklöven,
ofta ser man rakt fram
varken neråt mot lerstigen
varken uppåt mot framtiden
åt sidorna där buskage
bildar ansikten.

Rädd för mörkret,
jag är rädd för mörkret.

Bland grenarna prasslas av
klättrande katter,
vill bara stänga ögon
drömma sig bort
ramla sig hemåt
för stigen blir trängre när
buskar sträcker sig mot mig,
istället mina armar om dig.

Rädd för mörkret,
jag är rädd för mörkret.

Hög volym, hård musik
viljan att vara hård,
slippa höra träden viska,
ett hästansikte gräver
ur ansiktet mitt när
jag tänker på gammal kärlek.

Rädd för mörkret,
jag är rädd för mörkret.

Genom nytillkommen dagg
reflekteras månljuset,
skuggor från andra sidan
svarta buskage.
Skuggan av mig själv
springer förbi efter
varje gatulykta
i Frillesås centrum.

Rädd för mörkret,
jag är rädd för mörkret.

Tänker dig,
för andra tankars skull.
Hästkäften biter mig,
blodsbad där jag går
blodsbad jag aldrig ser,
kollar framåt utan
aning om vad jag kliver på,
som storstadsbor
kliver jag på allt som ligger,
utan att se.

Rädd för mörkret,
jag är rädd för mörkret.

Rädd för kärlek,
jag är rädd för kärlek.

Springer skuggan
innan nästa lykta
den kommer tillbaka
flåsar nacke,
dörren hemma är låst,
nyckeln i ett garage
allt bildar skuggor
tystnad, kliver på
ljud.

Rädd för mörkret,
rädd för ett kliv.